Under en företagsrekonstruktion bibehåller gäldenären rådigheten över verksamheten och kan välja fritt vilka handlingar som ska vidtas. Det ställs dock krav i 2 kap. 15 § i Lag (1996:764) om företagsrekonstruktion (LFR) att rekonstruktören måste samtycka till gäldenärens handlingar. Konsekvensen av bristande samtycke är just nu inte ogiltighet av rättshandlingen i sig, men att rekonstruktören kan anse att gäldenären bryter mot reglerna för rekonstruktionen, vilket kan resultera i att rekonstruktören avsäger sig uppdraget.
I och med att en ny lag om företagsrekonstruktioner träder i kraft i augusti i år har regering valt att ge gäldenären ett eget beslutsfattande kring de beslut som rör den löpande förvaltning, och gett rekonstruktören rätt att ogiltigförklara vissa rättshandlingar i efterhand som motparten borde ha insett kräver rekonstruktörens samtycke. Därför är det, inte minst för den som har affärer med ett företag som genomgår rekonstruktion, intressant att förstå var gränsen går för när gäldenären behöver rekonstruktörens samtycke för och när gäldenären kan besluta fritt själv.
Enligt den nuvarande lydelsen i 2 kap 15 § LFR får en gäldenär inte, utan rekonstruktörens samtycke:
Betala skulder som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion eller ställa säkerhet för sådana skulder
Åta sig nya förpliktelser
Överlåta, pantsätta eller upplåta annan rätt till egendom av väsentlig betydelse för gäldenärens verksamhet.
Syftet med denna bestämmelse är att säkerställa att verksamheten bedrivs på ett sådant sätt som rekonstruktören bedömer är i linje med rekonstruktionsintresset. Följer gäldenären reglerna i bestämmelsen bör värdet på gäldenärens tillgångar bibehållas eller öka under rekonstruktionen.
Utgångspunkten med rättshandlingsförbudet (p.2) är att gäldenären inte får ådra sig nya skulder som försämrar verksamhetens ekonomi under rekonstruktionen i jämförelse med ett konkursförfarande. Förbudet omfattar även ett förbud att ingå nya avtal utan rekonstruktörens samtycke.
Kravet på rekonstruktörens samtycke riskerar emellertid att bli tidskrävande och inte särskilt effektivt. Odd Swarting uttalar i lagkommentaren till 2 kap 15 § LFR att rekonstruktörens samtycke till vilka transaktioner som ska godkännas bör anpassas till det enskilda fallet.
I och med att det kommer en ny lag om företagsrekonstruktion kommer en eventuell lösning på detta dilemma i form av att man har lagt till 3 kap 2 §, ”Rekonstruktörens samtycke krävs dock inte om avtalet ligger inom den löpande förvaltningen.” Det råder dock en viss osäkerhet om vad som anses vara ”den löpande förvaltningen”. Begreppet används i aktiebolagslagen för att beskriva VD:s firmateckningsrätt. I förarbetena till aktiebolagslagen, Prop. 1975:103, 8 kap 6 § ska den löpande förvaltningen anses hänföras till alla åtgärder som inte med hänsyn till omfattningen och arten av bolaget verksamhet är av osedvanlig beskaffenhet eller stor betydelse.
I tidigare domstolsavgöranden har man konstaterat vad som ligger inom den löpande förvaltningen för en verkställande direktör. I NJA 1995 s. 437 – En VD hade ingått ett avtal med en person om att hans bolag skulle köpas upp och att han skulle erhålla en position i den nya koncernen. Affären skulle omfatta ett värde på ca 22 miljoner kronor. I detta rättsfall konstaterar Högsta domstolen att en VD inte har befogenheten att ingå ett sådant avtal då det ligger utanför den löpande förvaltningen och att detta skulle kräva styrelsens godkännande, därför borde käranden ha insett att en sådan handling inte var giltig. I NJA 1968 s. 375 hade en restaurang träffat ett muntligt avtal med VD:n för ett fastighetsbolag om att hyran skulle bestämmas av skiljenämnd eller av hyresreglerande myndighet. HD konstaterade att till den löpande förvaltningen hör bl. a. ingående av avtal med leverantör och kunder, anställande av personal och sådana avtal som inte framstår som ovanliga eller som är av större betydelse för bolaget. Att bedöma vilka ärenden som ingår i bolagets löpande förvaltning beror i viss mån på företagets beskaffenhet och storlek.
I mindre bolag kan det ges en större frihet i beslutfattandet av en VD i den löpande förvaltningen. Men en anledning till rekonstruktion kan vara att ledningen har fattat beslut som resulterat i negativa konsekvenser. Därför talar det för att ”löpande förvaltning” ska tolkas restriktivt. Rekonstruktören ska ges utrymme att påverka viktigare beslut. Eftersom beslut som fattas under rekonstruktionsförfarandet påverkar möjligheterna att rekonstruera företaget. Till exempel kan gäldenären vilja ta upp nya stora lån eller överlåta anläggningstillgångar. Sådana beslut kan begränsa de möjliga handlingsalternativen för framtiden. Det är dessutom viktigt att bolagets negativa utveckling kan vändas till en positiv utveckling så snart som möjligt. Om betalningssvårigheterna beror på felaktiga bedömningar från företagets ledning är det nödvändigt att den kompetens som rekonstruktören besitter tas till vara även i företagets löpande förvaltning.
För att förtydliga vad som ingår i den löpande förvaltningen föreslås i propositionen till den nya lagen två begränsningar i gäldenärens möjlighet att vidta åtgärder utan krav på samtycke från rekonstruktören. För det första får gäldenären varken fullgöra en förpliktelse som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion, eller ställa säkerhet för en sådan förpliktelse. För det andra får gäldenären inte företa rättshandlingar utanför den dagliga driften av verksamheten. Det betyder att gäldenären får åta sig nya förpliktelser som ligger inom den dagliga driften av verksamheten, men inte överlåta, pantsätta eller upplåta annan rätt till egendom som är av väsentlig betydelse för gäldenärens verksamhet utan rekonstruktörens samtycke. En ny lag om företagsrekonstruktion (regeringen.se)
Slutsatsen blir att det ännu inte är helt klart vilka åtgärder gäldenären kan vidta inom den löpande förvaltningen av verksamheten utan rekonstruktörens samtycke. När man bedömer gäldenärens handlingsutrymme ska hänsyn tas till bolagets beskaffenhet och storlek, samt till beslutets omfattning. En grund kan vara att fråga sig om ”detta är något som sker i den dagliga verksamheten”. Till exempel är att betala ut löner en återkommande handling, men att pantsätta större delar av företagets lager förkommer troligen inte speciellt ofta. Därför kan den senare åtgärden inte anses ingå i den löpande förvaltningen och kräver då rekonstruktörens samtycke.